Ljudguide
Albansk isopolyfoni förklarad
Så fungerar albansk isopolyfoni: solostämmorna, den hållna borduntonen som kallas iso, traditionens norr och söder, och vad UNESCO säger om den.
Säkra en plats på föreställningen ↗Vad det är
Isopolyfoni är albansk folksång i flera stämmor samtidigt, där en kör håller en bordunton under. Wikipedia beskriver den som flerstämmig sång med körborduner och många regionala varianter. UNESCO säger att den framförs främst av manliga sångare och ackompanjerar bröllop, begravningar, skördefester, religiösa firanden och festivaler, bland dem folkfestivalen i Gjirokastër. Det spannet är viktigt för lyssnaren: samma musikaliska grammatik tjänar både glädje och sorg, så en sångs stämning kommer från orden och framförandet, inte från formen.
Stämmorna
UNESCO beskriver sånger uppbyggda av två solostämmor, en melodi och en kontramelodi, över en körbordun. Wikipedia anger de traditionella namnen: marrës, första stämman eller tagaren, inleder; kthyes eller pritës, vändaren, svarar; och i vissa södra regioner lägger en tredje solostämma, hedhës eller lanseraren, till ett lager som gör sången fyrstämmig. Fyrstämmig sång beskrivs som en specialitet för Labëria. När du lyssnar, försök följa första stämman, sedan svaret, och betrakta resten som en väv runt dem.
Borduntonen som kallas iso
Ordet iso ger traditionen dess namn. UNESCO säger att det är besläktat med ison i den bysantinska kyrkomusiken, bordunen som ackompanjerar sången. Hos toskerna i söder är bordunen kontinuerlig och sjungs på stavelsen e, medan sångarna turas om att andas så att tonen aldrig upphör. Hos laberna sjungs den ibland som en rytmisk ton till sångens ord. Wikipedia tillägger att varianter utan bordun är sällsynta i dag, och att sångarna ropar fraser som Béni iso, vilket betyder gör bordunen.
Norr och söder
UNESCO delar in albansk folksång i två breda stilistiska grupper: geger i norr samt tosker och laber i söder. Den mest kända polyfonin tillhör södern. Wikipedia listar fyra sydliga regioner med egna stilar – Lalëria eller Myzeqe, Toskëria, Çamëria och Labëria – och nämner en besläktad form i norra områden som Peshkopi och Malësia. En stil, pleqërishte, sjungs av män i Labëria kring Gjirokastër och kännetecknas av långsamt tempo, låg tonhöjd och litet tonomfång.
Hur gammalt är det?
Ingen kan datera det exakt. Wikipedia säger att rötterna kan ligga i den mångstämmiga vajtim, en sydlig klagosång för de döda, och att många forskare placerar traditionen i den thrakisk-illyriska eran, med hänvisning till drag som dess pentatoniska struktur och dess rop och skrik. Det är ett argument utifrån musikaliska bevis, inte en dokumenterad historia, så behandla påståendet om hög ålder som en teori. Vad som är dokumenterat är fältarbetet och festivalkrönikan: Gjirokastër National Folklore Festival har framfört polyfoniska sånger sedan 1968.
En tradition under press
UNESCO utropade den albanska folkliga isopolyfonin 2005 och inskrev den på sin representativa lista 2008. Samma post varnar för hot: fattigdom, brist på rättsligt skydd och ekonomiskt stöd samt ungdomars migration från byar till städer och utomlands. Överföringen, sägs det, vilar nu på professionella folkkonstnärer snarare än på familjen. Det är en del av varför en iscensatt kväll som Albanian Night har betydelse, och varför det är värt att lyssna efter borduntonen innan solostämmorna börjar.
Att höra det live i Tirana
Tiranas turistbyrå beskriver hur Albansk natt använder traditionen. Mitt i det iscensatta bröllopet skiftar stämningen plötsligt och bröllopet övergår i en sorgescen sjungen i polyfoni, utan instrument. Byrån uppmanar lyssnarna att fundera över varför den här typen av musik blev ett UNESCO-arv. Förbered dig genom att känna igen de tre lager som beskrivs ovan: ledstämmorna, svaret och bordunen. Du kommer förmodligen att lägga märke till bordunen sist, eftersom den ligger under allt, men när du väl hör den kan du inte sluta höra den.
Källor